Vanligheter & Konstigheter

Jag åker sällan till kyrkogården. För sällan än vad som anses lämpligt och vad som troligtvis förväntas av mig som den äldsta i barnaskaran. Då ska man ju vara "duktig", det är allmänt kännt. 

Masade mig dit idag i alla fall. Skulle rensa lite. Men det är med tyngd i bröstet och ont i magen som jag går mot hennes gravplats. 

Inte för att jag känner saknad eller ledsamhet för att hon är borta.

Nej, för att alla minnen rasar fram i min hjärna utan filter. 

Det är inga fina minnen dock. 

Nej, det är bilder och ljud omvartannat av klirrande flaskor, fräsande ord som sårar hjärtat, spritlukt, vinfläckar, knytnävar som gör blåmärken och smaken och synen av blod.

Det är spottande saliv och skrik. Trasiga framlyktor på vit Volvo. Utelåsta barn. Småsyskon som behöver hjälp. Skit och smuts och äckel. 

Dom och flera tusen bilder till kommer aldrig försvinna. 

Men du försvann, mamma. 

Och nu tänker jag säga nåt som man nog inte får säga egentligen! Men jag bryr mig inte längre. 

Jag är lättad över att du är död!

Även om jag tycker att du kom för lindrigt undan. 

Fast du sa ju i och för sig, att det gör inget om du kommer till helvetet när du dör, eftersom du redan brunnit i helvetet i ditt liv här på jorden. 

Ja, du såg ju även till att jag gjorde det under en längre tid av min uppväxt. 

Om du bara visste hur många gånger jag har önskat att du skulle dö. Ungefär lika många gånger som du slog mig med dina vidriga, knutna händer. 

Jag tappade räkningen ganska fort...

Och varje gång du försvann iväg och var borta på okänd tid så önskade jag att du aldrig skulle komma tillbaka. 

Jag skäms samtidigt som jag inte skäms för att säga det. Konstig känsla. 

Det finns dom som tycker att man ska glömma och förlåta för att gå vidare själv. 

Det kan stämma. Många gånger. 

Men jag kan inte förlåta, för jag fick aldrig veta "varför". Och kommer aldrig få det heller. 

Glömma kan jag definitivt inte. Minnena kan skölja över mig som en iskall havsvåg helt plötsligt och oväntat. 

Men nu är jag snart 35 år ung, gammal, whatever, och det äter upp mig inifrån att jag aldrig tagit bladet ifrån munnen så att säga. 

Inte ens min egen pappa har jag vågat säga allt till. 

Så, jag har kommit fram till att för att få sinnesro så skriver jag lite först. Ett steg i taget. 

Det här är steg ett. 

Sen går jag vidare i processen av min egna terapi. När jag vågar. 

Mina ärr finns för evigt kvar, men jag ska bli hel. 

---

"Gud, giv mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra. 

Mod att förändra det jag kan. 

Och förstånd att inse skillnaden"

---

Den är så bra den där. Sinnesrobönen. Ironiskt nog kom jag i kontakt med den pga min mammas alkoholism. 

Läser den ofta. Och tänker på innebörden. Att den kan vara olika från person till person. 

Jag ska bli modig nu...