Nätet svämmar över av bilder och info om dessa arma människor som är på flykt för sina liv. Flyktingar!
Inte migranter, som nån jävla pappskalle uttryckte sig. Ett nackskott skulle kanske passa fint på det UFO-t som uttalade sig?!
Gränsen gick för mig igår i alla fall när bilder på drunknade barn dök upp på Facebook.
Jag förstår att dessa människor flyr, men jag kommer aldrig förstå hur det känns...att fly...
Troligtvis kommer jag inte det i alla fall. För vi har det så överjävla bra här och vi har inte ens vett nog att fatta det själva.
När jag ser dom här bilderna i alla fall, ser jag även mina egna barns ansikten på deras kroppar.
Det är mitt problem, att alltid relatera all djävulskap till mig själv och det bästa och finaste jag har. "Om det var jag. Om det var dom."
Men, jag tror att det är rätt bra ändå, eftersom man har fortsatt empati för andra.
Så när jag ser vuxna människor springa med barn och bylten av diverse i sina armar är det även min familj, släkt och vänner jag ser, och det gör såklart fruktansvärt ont.
Sååå ont ända in i skelettet att jag inte kan hjälpa dom.
Det finns inga ord för det jag känner, och inga ord för hur jag vill hjälpa dom, för jag vet inte hur jag ska göra. Det är bara så förtvivlat eländigt alltihop.
Sen har vi dom här jävla puckona som säger saker som:
Lös problemet på plats!
Släpp inte in några här!
Låt dom åka vidare!
Hur mycket skit kommer vi få för att dom ska vara här?
Det är inte vårt problem!
Osv, osv...
Dom klappar sig lite för bröstet, harklar sig och ba': "Ja, nä, men det där ska ju inte vi behöva bli beblandade med!"
Fyy faaaan för er, jävla dammråttor. Jag hoppas verkligen att jag inte känner nån i det verkliga livet som tycker så här.
Försök, alltså verkligen försöööök sätta er in i dom här människornas situation. Gör det, och om ni sen tycker likadant, då är ni inte ens en dammråtta värd. Enligt mig!
Måtte IS lägga sina händer på er och er familj i sånna fall...
(Bild lånad från Aftonbladet.)