Vanligheter & Konstigheter

Gillar att uttrycka mig och mina vanligheter & konstigheter i formatet text. Inget är för litet eller för stort. I mina mått mätt. En salig blandning av vardag & familj, träning & fitness, mat & gotterier, jobb & hudvård, eftersom mitt jobb är hudvård. Uppblandat med en skvätt heminredning ibland och lite kreativt pyssel och annat. Den som lever får se...

Frustration beskriver inte ens hälften...

Publicerad 2015-09-03 15:27:35 i Allmänt,


Nu är jag så sjukt, galet, förtvivlat upprörd, att jag vet typ inte vart jag ska ta vägen.
Jag vill kliva ur min egen kropp för att slippa känna det jag känner, som jag ändå inte kan sätta ord på. 

Nätet svämmar över av bilder och info om dessa arma människor som är på flykt för sina liv. Flyktingar!
Inte migranter, som nån jävla pappskalle uttryckte sig. Ett nackskott skulle kanske passa fint på det UFO-t som uttalade sig?!

Gränsen gick för mig igår i alla fall när bilder på drunknade barn dök upp på Facebook. 
Jag förstår att dessa människor flyr, men jag kommer aldrig förstå hur det känns...att fly...
Troligtvis kommer jag inte det i alla fall. För vi har det så överjävla bra här och vi har inte ens vett nog att fatta det själva. 

När jag ser dom här bilderna i alla fall, ser jag även mina egna barns ansikten på deras kroppar.
Det är mitt problem, att alltid relatera all djävulskap till mig själv och det bästa och finaste jag har. "Om det var jag. Om det var dom."
Men, jag tror att det är rätt bra ändå, eftersom man har fortsatt empati för andra.
Så när jag ser vuxna människor springa med barn och bylten av diverse i sina armar är det även min familj, släkt och vänner jag ser, och det gör såklart fruktansvärt ont.
Sååå ont ända in i skelettet att jag inte kan hjälpa dom. 
Det finns inga ord för det jag känner, och inga ord för hur jag vill hjälpa dom, för jag vet inte hur jag ska göra. Det är bara så förtvivlat eländigt alltihop. 

Sen har vi dom här jävla puckona som säger saker som:
Lös problemet på plats!
Släpp inte in några här!
Låt dom åka vidare!
Hur mycket skit kommer vi få för att dom ska vara här?
Det är inte vårt problem!
Osv, osv...
Dom klappar sig lite för bröstet, harklar sig och ba': "Ja, nä, men det där ska ju inte vi behöva bli beblandade med!"

Fyy faaaan för er, jävla dammråttor. Jag hoppas verkligen att jag inte känner nån i det verkliga livet som tycker så här. 
Försök, alltså verkligen försöööök sätta er in i dom här människornas situation. Gör det, och om ni sen tycker likadant, då är ni inte ens en dammråtta värd. Enligt mig!
Måtte IS lägga sina händer på er och er familj i sånna fall...


(Bild lånad från Aftonbladet.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Sandra L

34 år ung. Bor i Sollentuna med man och två killar på 6 och 10 år. Arbetar som hudterapeut. Driver en hudvårdssalong i Sollentuna. Älskar styrketräning sedan ett par år tillbaka. Jobbar med att karva och harva fram en killer body som jag förr eller senare kan ställa på en scen och tävla i någon form av fitness. När det blir av återstår att se, då det visat sig vara sjuhelvetes svårt och otroligt tålamodskrävande. Inte en av mina bästa egenskaper! Har nämligen ingen lust att stå där och skämmas, så ingen extra brådska med det. För övrigt är jag en ganska rastlös själ som gillar att ha många strängar på min lyra, vilket troligtvis kommer visa sig i bloggen. Dessutom är två av mina bästa kompisar ironi och sarkasm, och även dom kan komma att dyka upp lite här och var. Jaa, det var ett lite intro av mig själv det...

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela