Vanligheter & Konstigheter

Jag var inte det en period i mitt liv. Ganska lång period faktiskt. 

Då kände jag aldrig nåt. På riktigt eller på djupet. Tillät mig inte att känna. För det mesta jag kände var smärta och det orkade jag inte, så jag valde att bli likgiltig istället. 

Det funkade ganska många år. 

Men sen kom det krypande i alla fall och jag var tvungen att ta tag i det för att kunna bli en mer positiv själ. 

Och det var bra, för nu för tiden gillar jag att "känna" helt enkelt. Allt!!

Det ska vara högt och lågt, lite och mycket, ofta och intensivt. 

Och det svänger. Rejält!

Två saker som får mig att göra det extra mycket, känna nånting, vare sig jag vill det eller ej just då, är vädret och musik. 

Så idag, på väg till jobbet, regnade det katter, hundar och säkert nåt annat vidrigt djur, och jag bläddrade fram Adele's låt "Hello" och lät lungorna lufta sig i första refrängen. Underbar låt för övrigt. Passar till regn och tända ljus. (Tips!)

Luftade tills rösten brast mer än vanligt när jag sjunger, och dammarna öppnade sig. 

Det är såååå befriande. 

Att bara släppa ut. Fulgrina!

Jag är inte ens ledsen, men jag älskar att bara grina ur mig, skrikfulsjunga i bilen, och sen bara:

"Japp! Det var det! En kaffe på det här och sen kör vi jobb, inga problem!"

Jag rekommenderar det till alla faktiskt. Löser upp spänningar. 

Så, om ni ser mig göra detta och samtidigt fara fram i den lilla vita, eller lufsa ute på Järvafältet, eller öppna dörren och se ut som sju svåra år - frukta ej!!

Det är inget som är fel, det är bara jag som känner mitt innersta.